Jag opererades för halsmandlar, eller polyper eller vad det var, nån gång när jag var åtta eller nio år. I alla fall så var det något som gjorde att jag inte kunde andas genom näsan, och det var ju rätt obekvämt. Jag minns väldigt lite av den här operationen, och det jag oftast berättat att jag minns är masken över ansiktet när jag sövdes, och att narkosläkaren (antar jag, så här i efterhand, då hade jag ingen aning) bad mig räkna ner från tio, och att jag inte hann räkna klart innan jag somnade. Inget särskilt läskigt med det, och jag fick säkert en massa glass när jag vaknade. Eller nåt. Det var inte första gången jag var på sjukhus, och det var inte otäckt på något sätt.
Det är bara det att jag har ett annat minne från den gången också, som utspelar sig innan själva operationen. Jag tänkte först skriva att jag inte brukar berätta om det, men det är inte helt sant. Jag har faktiskt aldrig berättat om det innan det kom upp för några dagar sedan när jag letade efter saker som kan motivera min stora motvilja mot all slags sjukvård. Det är lustigt det där, hur man kan komma ihåg en grej och sen gång på gång bara välja att inte nämna det. Det är inte hemligt eller så - jag har bara inte tagit upp det.
Delvis säkert för att det inte egentligen hände mig. Och delvis för att det fortfarande tar emot att berätta. Se bara hur mycket text jag producerat utan att ens antyda vad det handlar om...
Jag tror att jag är rädd för två saker; det ena är att om jag berättar om det kommer de som får reda på det tycka att jag är fånig och känslig och förstorar upp en liten händelse till något mycket större. Att jag är mesig, helt enkelt, och gör mig till. Att min upplevelse av att det här var något otäckt och skrämmande är helt felaktig, precis som jag tyckt hela tiden, och att min ursprungliga bedömning som åttaåring "ingen utom jag verkar tycka att det här var läskigt, så då var det väl inte det då" i själva verket är helt korrekt. Det är min ena rädsla.
Min andra rädsla är den rakt motsatta. Att om jag berättar om det kommer jag att vara tvungen att ta till mig att ja, det var faktiskt skitläskigt, och ja, det hände faktiskt. Det skulle innebära att jag inte bara blev skrämd som barn, utan också kränkt och sviken av de vuxna omkring mig som borde ha sett mig och tröstat mig, inte ignorerat och slätat över.
Jag vet inte vilket alternativ som skrämmer mig mest.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du vet min medicin - ta itu med skiten! Läskigt är det ju hur eller hur.
Jag låg på sjukhus som fyraåring, och blev både kränkt och illa behandlad av sjuksköterskorna. På den tiden fick ju inte föräldrar vara med på villkors vis, så man var ganska utlämnad. Mina föräldrar tog i alla fall strid för mig, det minns jag faktiskt (mamma blev ARG, det händer inte ofta, men skakar jorden).
Poängen är att jag var snuskigt rädd för allt vad sjukvård hette under hela min uppväxt, så pass att det var verkligt trauma varje gång. Och du känner ju min sjukvårdshistoria i modern tappning, eller hur? Jag blev helt enkelt tvungen att göra som Kaxiga mamman säger, "ta itu med skiten". Det funkar. Det och att lära sig så mycket fakta som möjligt om vad som händer innan det händer. Och om exakt allt.
Förresten tycker jag inte det spelar någon roll om "det inte var så farligt egentligen". Din minnesbild säger att det var det, och då var det så. För dig. Då. Det måste man respektera. Så ta itu med det. Du har väldigt mycket att vinna på det, och läskigt och skrämmande är det ju redan, utan att du tagit itu med det. Lycka till!!! Och massamassor med stöttekramar!!!
Skicka en kommentar