Sanningen är att jag varit vettskrämd sen vi kom hem från BB. Eller kanske sen värkarna började. Hursomhelst - jag har varit så rädd att jag inte ens vetat om att jag varit det. Det har bara varit självklart, en sanning, något inte ens värt att reflektera över - snart kommer katastrofen.
Det tog hela fjorton dar innan jag insåg att 1) jag är ju livrädd och 2) det behöver faktiskt inte alls komma någon katastrof. Det är precis så här bra som det verkar, och det kan faktiskt vara så. Det kan vara så här bra. Framöver också. Det behöver inte plötsligt bli väldigt mycket värre. Det är inte självklart att allt kommer att gå åt helvete.
Det hjälpte att jag reagerade precis likadant efter att jag och AB hade gift oss - de första tre dagarna av bröllopsresan var jag lätt vansinnig. Att det tog tre gånger så lång tid innan jag insåg det denna gång handlar nog bara om att det här är ännu häftigare.
Vi har fått en dotter. Jag har fått en dotter. På riktigt, en alldeles alldeles underbar fantastisk dotter. Inte konstigt att jag har haft svårt att riktigt tro på det.
Men hon är här för att stanna, och i förmiddags när jag satt och ammade tänkte jag på det, och blev så rörd att jag fick tårar i ögonen. Hon är faktiskt min. På riktigt.
Älskade älskade Signe.
Jag älskar min familj. Så otroligt mycket. Vad har jag gjort för att förtjäna allt detta?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Kärlek handlar inte om att förtjäna eller ej. Det är en naturkraft som det bara är att tacksamt ta emot.
Bra att du kan släppa rädslan och våga vara lycklig! För ja, det KAN vara så här bra! Bättre att njuta av det, än att stålsätta sig utifall att det skulle bli katastrof någon gång senare. Det är onödig enerig, särskilt som det oftast inte alls går dåligt.
(Karin)
Skicka en kommentar