"Ge upp och må bättre" - Jesper Juul.
Det här suger. Så är det. Men på nåt sätt är det lättare när vi väl erkänt det, för oss själva och varandra.
Jag gillade mitt liv. Det var ett bra liv. Jag vill ha det tillbaka. Det var inget fel på det, och nu är det borta. Det är inte konstigt att det känns jobbigt och sorgligt.
Något nytt har kommit istället, men det är ännu oklart om det är bättre. Det är annorlunda, och väldigt väldigt jobbigt. Jag måste inte gilla det.
Men å andra sidan har jag läst och hört en hel del människor säga att de ångrar att de inte skaffade barn medan de kunde, och jag har ännu inte hört talas om någon som ångrat dem de har.
Det blir bättre. Det blir bättre. Det blir bättre. Eller hur?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
O ja, det blir bättre...och det ganska snart skulle jag tro. Förstå vilken omställning ni är mitt uppe i!
Snart kommer ni knappt komma ihåg livet innan barn. Självklart tänker man tillbaka ibland och förundras vad man gjorde med all tid, men samtidigt älskar man den nya eran som påbörjats.
Självklart kommer det inte alltid vara lätt. Ni kommer oroas, slita ert hår och bli tokiga många gånger. Dock kommer ni även utvecklas, lära er saker om er själva om livet och om kärleken.
Och glöm aldrig...; andas, sänk kraven och inse att ni kommer se tillbaka även på denna tid med ett leende en dag!
Klart att det blir bättre!!!
I den meningen att det blir bättre än vad du känner nu. Livet är inte bättre med eller utan barn, bara annorlunda. Och man märker det inte förrän man har barn. Det är en enorm omvälvning av ens existens, och det tar lång tid för de flesta att vänja sig och hitta en vardag som är bra. Men när man gör det, då blir livet underbart (men jobbigt) med barn.
Livet blir aldrig som förr, men de delar som du saknar kan du snart ta tillbaka, i någon form. När de passerar 3 månader börjar de flesta bäbisar sova bättre, och då får man själv bättre sömn och mår bättre. Efter 3 månader börjar hormonerna stabilisera sig igen (tills man slutar amma då nästa hormonchock kommer) och då mår man oftast bättre.
Du är inte ensam om att känna så här. Jag grät mer eller mindre konstant första 2 månaderna med Valma, och undrade varför det inte var 30 dagars ångerrätt på barn som med allt annat. Vi sov inte vettigt de 3 första månaderna med henne. Och jag försökte hitta min plats som mamma och som person hela hösten. Mig själv blev jag inte förrän Oliver föddes egentligen.
Låt det inte ta så lång tid för dig/er! Prata om hur ni mår, skriv av dig, släpp på kraven och andas. Och ta hjälp! Både professionell om du känner att du vill ventilera, men främst av er omgivning. Må bra av att du har en svärmor och andra villiga som hjälper till. Du är den bästa mamma som finns för Signe, för du är _hennes_ mamma!
Det enda jag ångrar med mina barn är att jag inte njöt av Valmas första år så som jag gläds åt Olivers. Men hade du frågat mig för 2 år sedan så vet jag ärligt och sorgligt nog inte vad jag hade svarat.
Ja, det är ett nytt sorts liv, ge det tid och tålamod så får du se om livet inte känns bättre då.
Tack! Tack tack tack! Det här var precis vad jag behövde höra!! Jag är så glad att ni tar er tid att svara och stötta - det hjälper massor!
Det är här familj och vänner kan vara till hjälp. Låt oss låna Signe ibland! Ge er själva tillfälle att sakna henne (och oss tillfälle att snufsa på henne!).
Skicka en kommentar