Kroppskontakt

Signe sover och snusar i bärsjalen. AB ligger på sängen i sovrummet och pratar i telefon, och jag sitter i lugn och ro och surfar. Det känns lyxigt att ha två händer.

I helgen har vi inte planerat att åka till svärföräldrarna, för första gången på två veckor. Det känns ärligt talat lite läskigt. Samtidigt känns det fånigt att jag är rädd för att vi ska vara ensamma med vårt eget barn i tio dar, men det är jag. Tio nätter, tio kvällar utan att vi får vara ensamma tillsammans. Det är det som är svårast, att vi inte har tid bara för oss. Det är inte samma sak när en av oss alltid har Signe på sig, hos sig, med sig.

Visst kan vi lägga henne ifrån oss, men bara i några minuter innan hon börjar gråta. Och säga vad man vill, men gos i soffan till ackompanjemang av spädbarnsgråt är inte så där himla mysigt och stämningsfullt. Det enda sättet att få lugn och ro och möjlighet att tala i samtalston är att bära henne, och så är det med det.

Nå, de flesta tonåringar kan klara sig flera minuter utan kroppskontakt med en förälder... Så Signe lär sig nog det också, så småningom.

Snart, snälla?

Signeliten är allvarlig

Vi har i alla fall fått antydan till rutiner, numera. Vi gör kväll tidigt, för vi blir trötta tidigt, vid åtta vill vi helst sova. Vid tio brukar vi sova. Vi badar ofta Signe på kvällen, i en liten blå badbalja som vi ställer på toaletten och fyller med duschslangen. Sen sätter vi på henne ren blöja och pyjamas och försöker söva henne för kvällen - ofta sover hon som längst det första sovpasset på kvällen. Då brukar AB ta henne, och gå och lägga sig med henne. Hon väcker mig när det är dags att amma, och sen tar jag henne resten av natten till morgonen. Ofta sover jag och Signe ute på en madrass i vardagsrummet, för att det är enklast så, och för att AB ska få en chans att sova ostört.

Det hör till saken att den av oss som "har" Signe sover med henne i armvecket, och ofta söver henne genom att ha henne liggande på mage mot mage. Det är mysigt och nära, men det är rätt obekvämt och ganska skönt att bli avbytt. Det går att lägga ner henne, men hon vaknar nästan alltid så fort hon kommer upp ur djupsömn, några minuter senare, och det är jobbigare än att bara ha henne hos sig hela tiden. Så hon får sova på armen.

På morgonen tar AB henne igen, och går ofta ut med henne i bärsjalen en lång promenad med hunden. Då sover jag, för mig själv, helt underbart. Är natten jobbig tänker jag alltid att jag får sova på morgonen, och då gör det inte så mycket. Har natten inte varit jobbig stiger jag ibland upp med AB istället och äter frukost, men oftast sover jag.

Sen börjar dagen med lång, långsam frukost framför teven, som omärkligt övergår i förmiddagsfika och lunch. Oftast har jag Signe, som ligger i min famn, ammas, kissas, vill bli buren, blir sömnig, gråter och kinkar, vaggas till sömn, sover i min famn, vaknar, ammas, kissas, vill bli buren osv osv, medan AB tar hand om allt annat - går ut med hunden, svarar i telefon, fixar mat och fika, tvättar, städar och plockar, hämtar saker åt mig, och tar över Signe när det börjar krypa i mig.

Ofta gör vi något på förmiddagen eller strax efter lunch, tar en längre promenad tillsammans eller åker och handlar något, och framåt eftermiddagen börjar vi krokna. Efter middagen är vi trötta och lessa och börjar göra kväll, och sen börjar alltihop om igen.

Sen åker vi till svärföräldrarna och får hjälp. Tack och lov.