Det är en sorg, helt enkelt. Jag kom på det igår, när AB hade tagit med sig både hund och barn ut en sväng, och jag helt enkelt lade mig ner på sängen i tystnaden och tänkte. Och det jag tänke var att jag ju sörjer.
När vi började försöka få barn, var det inte för att det var något som helst fel på livet vi levde. Tvärtom, det var ett liv vi båda två ansträngt oss för att skaffa. Jag mådde bra, för första gången på hur länge som helst. För första gången sen tidig barndom hade jag någon slags förutsägbarhet och trygghet, och kände mig inte desperat och trodde inte längre att jag måste fixa allting själv. Och vi hade pengar, och tid för varandra.
Sen blev jag gravid och mådde jättedåligt, men trodde hela tiden att snart, snart är det över. Snart är barnet fött och då får jag tillbaka mig själv och mitt gamla liv.
Sen kom Signe, och sen dess har ingenting varit sig likt, och kommer förmodligen aldrig mer att bli det. Och det är först nu jag inser det. Mitt gamla liv försvann en lycklig dag för ett knappt år sedan, nånstans då en liten sticka visade ett smalt blått streck. Jag förstod det bara inte, inte förrän nu, och därför är det först nu jag sörjer det.
Jag sörjer det, och jag är jätteglad över Signe. Det är inte en motsättning. Det blir fel först när jag får dåligt samvete och tror att det gör mig till en sämre mamma eller att det betyder att jag sviker henne. Det gör det ju inte. Tvärtom är det väl en orimlig börda att lägga på ett femveckors spädbarn att hon ska göra mig lycklig och ersätta alla mina förluster. Det behöver hon inte. Jag kan vara ledsen över min förlorade tillvaro och älska henne massor samtidigt.
Och det stämmer verkligen att jag mår bättre när jag inte längre inbillar mig att jag måste må bra. Det måste jag verkligen inte. Jag måste ta hand om Signe, och det gör jag, och jag måste överleva hyfsat själv, och det gör jag också. Mer än så måste jag inte. Tack och lov.
Signe väger för övrigt mer än fyra kilo nu, är 52 cm lång, tittar intresserat på en massa saker inklusive sina egna tår, och är fantastiskt söt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Vilket bra och viktigt inlägg. Känner igen mig väldigt väl.
Fint skrivet. Jag tror att det är så för väldigt många, det är bara det att ingen vågar stå upp och säga det.
Tänker på er.
Det är så skönt att höra att det inte bara är en själv som tvivlar ibland... som undrar vad man gett sig in på. Modigt av dig att våga sätta ord på allt.
Skicka en kommentar