Det är fortfarande skitjobbigt. Bältrosen har börjat läka, och gör inte längre lika vansinnigt ont. Men mer tid med hjälp har inneburit mer tid att tänka, och jag är sorgsen och nere. Det här är skitsvårt.
För var ska man ta vägen klockan fyra på morgonen med en skrikande vaken bebis, då man själv bara vill försvinna? Jag är inte alls lika bra på det här som jag trodde att jag skulle vara.
Fan också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Det är ingen! Tro mig. Klockan fyra är man sällan en bra förälder. Än mindre när man har ont, är trött och detta med föräldraskap är sprillans nytt och konstigt.
Ett tips som hjälpte mig när det var som tuffast: Titta på klockan och i almanackan. Barn skriker sällan fyra timmar i sträck, det bara känns så. Se på klockan när Signe väcker dig, och bestäm dig för att du står ut exvis en timme. I 99% av fallen är det lugnt långt innan den tiden gått.
Sätt ett datum i almanackan - senast då måste det ha blivit bättre (gäller alla beteenden hos barn). Det är samma sak där, det blir bättre fortare än man tror i 99% av fallen.
Och poängen är att _ingen_ står ut med ett barn som skriker hela natten vecka ut och vecka in. Och det är ju precis så det känns, varenda förb... natt. Men att ha ett öga på klockan hjälper. Jag hade faktiskt aldrig klarat första månaderna utan det tipset - trodde Trollet skrek i timmatal, det var 20 minuter...
Om det är till någon tröst så har jag liknande känslor i samma sits. Och jag är verkligen beredd att hålla med Trollets mamma om att ingen är en bra förälder med ett skrikigt barn kl 4 på morgonen. Jag är knappt en bra människa när man väcker mig så tidigt utan skrik.
Kan inte AB ta över när det känns som värst? JAg har haft oerhört stöd av Joel. När jag visste att Viktor var mätt och bara skrek för skirkandets skull (?) med en mamma i tårar, (vem skulle inte skrika då?) så väckte jag Joel och han fick ta över vaggandet.
Jag säger det igen: För mig känns det som om detta aldrig gått om jag varit ensam.
Säger samma sak, klockan fyra på natten är man sällan sitt bästa jag. Speciellt inte om man har ont och det är femtielfte natten i rad.
Sömnbrist och väckning till och från under natten används ju inte för inte som tortyr i vissa fängelser... Och så förväntar man sig att man ska klara av det och prestera på topp som förälder under samma förutsättningar som tortyroffer...
En sak. DU är bäst! DU och AB är de bästa föräldrar som Signe kan få, för ni är hennes! Tag det lugnt, kom ihåg att andas och minns att ni är dem bästa för just Signe.
Så ett djupt andetag där mitt i natten, titta på klockan som trollets mamma säger, och minns att det är få tonåringar som skriker i mors famn mitt i natten...
( Mitt motto när det är motigt: det är få xx-åringar som suger på nappen, går i blöjor, kladdar mat över hela kroppen etc...)
Tack för alla stöttande svar! De hjälper!
Jag hoppas verkligen att jag någonstans har skrivit och gratulerat till bebisen! (Annars, ett stort, stort grattis!) Borde väl inte uttala mig ännu, då jag inte har någon aning om vad som väntar egentligen... men jag funderar på om inte AB kan vara hemma lite längre tid tillsammans med dig, att bara en av er tar ut föräldradagarna och att det får kosta lite?
Skicka en kommentar