Skiftande stämningslägen

Igår natt var förskräcklig, jag kunde inte sova för nässelutslagen vilket kände oerhört frustrerande. AB ryckte in och tog Signe mellan amningarna, vilket gav mig dåligt samvete och gjorde henne stressad, så nånstans runt fyratiden började vi fräsa åt varandra och sen tog det ungefär två sekunder innan vi grälade fullt ut.

Sömnbrist och smärta i kombination med gräl var ingen höjdare. Vi löste det inte innan vi somnade, och det tog till lunch igår innan vi hade rett upp det hela. Den förmiddagen var första gången som jag på riktigt känt mig förtvivlad och uppgiven. Jag satt med Signe gråtande i famnen och tänkte bara att "jag orkar inte, jag orkar bara inte" och kunde inte förmå mig till att trösta henne - hennes skrik stämde alldeles för väl in med min egen sinnestämning, jag ville mest tjuta med.

Ärligt talat tror jag att hon grät för att jag gjorde det.

Det kändes hemskt.

Men jag kan inte vara på gott humör hela tiden. Det går inte. Vi kommer att gräla. Även som föräldrar - knappast mindre nu. Och jag blir ledsen och uppgiven när livet är jobbigt.

Sen vid lunch var allt redan bättre, vi var glada och Signe blev glad och sedan sömnig. På kvällen var hon för första gången otröstlig av trötthet, och efter en stund misslyckade vyssningsförsök tog AB henne i sjalen och gick ut och gick med hunden, och när hon kom tillbaka en halvtimme senare sov flickan gott, och en halvtimme senare gjorde vi samma sak.

Inatt vaknade Signe halv tolv, halv två, halv fyra och halv sju. Men jag sov gott bredvid henne när hon sov, och vid sju tog AB över. Jag ammade igen vid kvart i nio, och somnade sen glatt om igen till kvart i elva. Yey för att vara två. Nu är vi utsövda och livet är bra igen.